Efter fyra decennier i skolans tjänst växlar Liselott Tillberg Ljung spår – men inte riktning. Som volontär i Svenska med baby skapar hon nya möten och meningsfullhet, och bär med sig insikterna från ett yrkesliv bland barn, språk och samhällsklyftor.

När Liselott Tillberg Ljung 65,  gick i pension i somras var det med en tydlig känsla: det var dags att hitta något nytt – men det skulle fortfarande kännas viktigt.

– Att sluta jobba var inte svårt, men jag ville göra något meningsfullt. När jag såg Svenska med baby kände jag direkt att det var rätt. Jag har ju alltid arbetat med språk – det är A och O. Det viktiga är inte vilket språk det är, bara att man har ett, säger hon.

I dag är hon en av flera seniora volontärer som varje vecka deltar i träffar med småbarnsfamiljer i Farsta. Genom sång, samtal och fika skapas möten över både språk- och generationsgränser.

Kista och Södermalm – två verkligheter

Liselott, eller Lotta som hon ofta kallas, började arbeta som förskollärare 1983 i Kista. Där mötte hon en vardag fylld av mångfald, språkvariation och kulturella utmaningar.

– I en av mina sista klasser talade barnen elva olika språk. Bara ett barn hade en svensk förälder. På föräldramöten hade vi ofta flera tolkar, det var en självklarhet, berättar hon.

Efter många år i Kista flyttade hon sitt arbetsliv till Södermalm. En förändring som var påtaglig.

– På Mariatorget är det ofta homogent – etablerade svenskar, hög inkomstnivå, inga tolkar. Jag blev till och med varnad för att jobba där, folk sa att föräldrarna var krävande. Men det var inte min upplevelse. Det var bara en annan verklighet.

Nytt liv, ny roll – men samma engagemang

Som volontär har Liselott hittat ett sätt att bidra utan den stress som läraryrket ofta innebar. Hon beskriver hur rutiner och samarbete med biblioteket i Farsta skapar trygghet – både för deltagare och volontärer.

– Det finns en kontinuitet. Samma plats, samma tid varje vecka. Och ibland kommer samma förälder tillbaka flera gånger – då hinner man skapa en relation. Samtalen kretsar ofta kring barnen, det är där vi möts.

Trots att hon nu är pensionär upplever hon fortfarande att hon lär sig något nytt vid varje träff.

– Alla bär på sina egna erfarenheter. Jag befinner mig verkligen i ett lärande.

En barndomsdröm som aldrig tog slut

Liselott visste tidigt att hon ville arbeta med barn. Som storasyster väcktes intresset för barns utveckling, och det blev startskottet för en lång karriär i förskola och skola.

Om hon någon gång skulle flytta utomlands? Då blir det England – ett land hon tycker om, och där hon behärskar språket hyggligt. Men samtidigt vet hon att de flesta inte har den lyxen.

– Många som kommer till Sverige har inte valt det själva. Och det påverkar såklart inställningen till att börja om – särskilt språkligt.

Språket som nyckel – och mur

Ett särskilt minne från 1990-talet har stannat kvar hos Liselott. Då erbjöd stadsdelen Kista en universitetskurs i tvåspråkighet, som hölls på dagtid – med vikarieinsatser för deltagarna.

– Det var helt fantastiskt. Vi fick vidareutbilda oss mitt i jobbet, skriva rapporter och koppla teori till praktik. Det borde fler få möjlighet till. Det var så rätt satsade pengar.

Men erfarenheterna från olika skolmiljöer har också gett henne insikt i hur stora skillnaderna är – och hur språk kan bli både bro och barriär.

– Att minska klyftorna mellan områden som Kista och Södermalm är svårt. Man har försökt bussa barn, men det kanske skapar nya problem, jag vet inte. Språk är starkt kopplat till identitet. Om man inte har valt att flytta, kanske man inte heller vill lära sig det nya språket alltid. Det är ett motstånd som måste förstås, inte dömas.

Utanförskapets många lager

Kan språkliga svårigheter leda till socialt utanförskap – till och med kriminalitet? Liselott tvekar, men reflekterar.

– Det finns säkert ett samband. Många föräldrar känner sig maktlösa, placerade i ett samhälle där de har få valmöjligheter. Barnen lär sig svenska snabbt, men föräldrarna halkar efter. Den obalansen kan skapa problem. Det är en komplex fråga, men en vi måste våga prata om.