"Waxaan inta badan sheegaa in kala duwanaanshuhu yahay xaqiiqo jirta - taas oo ah, ma jiraan wax aan si dhab ah uga hadli karno, u noqon karno ama ka soo horjeedno. Kala duwanaanshuhu waa uun. Innagoo bini'aadam ah waanu kala duwannahay. Dhammaadkii sheekada.”

La kulan Haris Agic. Phil Dr oo ku takhasusay cilmiga cilmiga bulshada, af-hayeen, doode, heesaa iyo jilaa la raadiyo. 

"Uma jeedo haba yaraatee kala duwanaanshaha bayooloji, sababtoo ah aad bay u yar yihiin oo aan macno lahayn, waa wax caqli-gal ah in laga hadlo iyaga. Bayoolajigu waxa uu saamayn karaa waxyaabaha dibadda ka muuqda, sida midabka maqaarka ama midabka timaha iyo tayada/tayada iyo wixii la mid ah, laakiin shaqo kuma laha waxa ay yihiin jinsiyadaha kala duwan. Markaa waxa aan ula jeedo marka aan ka hadlo innaga innaga oo bini’aadam ah aynu kala duwannahay waa in aynu tayo ahaan kala duwannahay. Waxaan leenahay khibrado kala duwan, aragtiyo faham, caadooyin, caadooyin iyo wixii la mid ah. Ku dadaalida nooc ka mid ah homogeneity ee bulshada marka loo eego cidda aan nahay, taasi waa utopia saafi ah. Si kastaba ha ahaatee, wax aan awoodno oo ay tahay inaan sameyno ayaa ah inaan ku dadaalno kala duwanaanshaha dhammaan qolalka iyo fagaarayaasha bulshada. Si kale haddii loo dhigo, in la abuuro matalaad halkaas oo kala duwanaanshiyaha aan la dafiri karin ee bulshada ayaa sidoo kale ka muuqda dhammaan ururadayada, ugu yaraan kooxaha maamulka iyo guddiyada kala duwan. Si kastaba ha ahaatee, tani inta badan way ka sahlan tahay in la sheego. Waa maxay sababtu? Sababtu waa qaab-dhismeedka awoodda ee bulshooyinku guud ahaan ka dhisan yihiin hareeraha. Ilaa hadda sida Sweden iyo inta kale ee adduunka Euro-Maraykanku ay khusayso, waxay si gaar ah u khusaysaa caadada cadaanka ah oo ah qaab-dhismeedka awoodda ugu weyn."

Maktstrukturernas kraft

“Vi kan inte blunda för maktstrukturernas betydelse för hur förhållandet mellan vår handlingskraft och vårt handlingsutrymme ser ut. En del ibland oss ges utrymme i maktens innersta kärna och andra får nöja sig med att leva förskjutna, någonstans i maktens periferi. För det är precis vad maktstrukturer innebär. Huruvida vi är rika eller fattiga, har en fungerande kropp eller en med en funktionsnedsättning, är kristna eller inte, är cismän eller kvinnor eller icke-binära, intersexuella, transkönade, är mentalt stabila eller mentalt sårbara, har en framgångsrik karriär eller är arbetslösa, är heterosexuella eller homosexuella – huruvida vi är vita, kan passera som vita eller har iögonfallande en hudfärg som avviker från den vita normen – allt detta avgör vårt status i samhället. En samhällsanalys utan maktanalys är därför samhällets största lögn. Och det är detta varje vuxen behöver veta – och i synnerhet varje förälder – för att kunna bilda barnen från småbarnsben att de i all de företar sig, tillsammans med oss som deras vägledande förebilder, behöver utmana, motarbeta och till slut göra upp med de rådande maktstrukturerna.”

Kampen för barnets bästa 

“Jag upplever att många människor med utländsk bakgrund bygger upp en stark medvetenhet om sin kamp för ett värdigt liv. Folk är formade av sina erfarenheter av ett liv i ”mellanförskap” – mitt i spänningsfältet mellan det liv som tagits ifrån dem och det liv som aldrig riktigt blir av – och också av den social exkludering som de utsätts för på grund av sin bakgrund. Så denna kamp – inklusive känslan av mellanförskap och utanförskap – är någonting varje förälder hoppas att deras barn inte ska behöva vara med om. Så de har byggt upp olika strategier för att skydda sina barn från liknande öde. Här kan det i all välvilja gå riktigt snett. En del föräldrar gör sitt bästa för att förstärka barnens ursprung som det enda som egentligen definierar vilka de är. Och här kan det ibland gå så långt att barn utvecklar en känsla av ett avstånd så enormt att det inte går att överbrygga och en obotlig misstro till sitt nya hemland. Och problemet är att ju mer barnen själva utsätts för social exkludering av de rådande maktstrukturerna som omger dem desto mer blir denna upplevelse bekräftad och förstärkt.”

Faran i en kulturell makeover

“En del andra föräldrar har en annan strategi där de försöker hjälpa sina barn att passa in i det nya genom att i den mån det är möjligt osynliggöra (och i värsta fall totalt eliminera) deras ursprung – någonting som kan beskrivas som en kulturell makeover där barnen exempelvis får svenska namn för att lättare smälta in, de skrivs in i fina skolor och umgänge med svenska vänner främjas och belönas särskilt, barnen kan bli instruerade i att tona ner sitt ursprung, som exempelvis att inte tala om att de kommer från en muslimsk familj och liknande. Problemet med denna strategi är att det kan vara förvirrande för barnen att behöva förneka delar av sig själva bara för att få duga och också att det ger legitimitet till de förtryckande maktstrukturerna.”

Fostra revolutionärer

“Förtryck föds, lever och frodas i motståndets frånvaro. Därför behöver vi vara försiktiga med att – i all välvilja – coacha våra barn till att forma sig själva så att de kan passa in i dessa maktstrukturer. Vi behöver inte fler fogliga medborgare som accepterar och därmed legitimerar och förstärker de rådande maktstrukturerna. Vi behöver ge våra barn förståelse och verktyg för att kunna göra motstånd mot maktstrukturerna och det förtryck som de orsakar. Vi behöver fostra nya generationer av revolutionärer.”

Identiteten är inte villkorad eller begränsad

“Jag lär mina barn att identitet inte är som en tårta där vi måste prioritera bland möjliga identiteter. Att om mina barn känner sig 60% bosniska, att de då bara har 40% kvar för att bejaka sin svenskhet. Identitet är inte ett nollsummespel. På så sätt liknar den kärlek ganska mycket. Jag älskar min son med 100% av mitt hjärta. Det betyder inte att jag inte har någon kärlek kvar för min dotter. För jag älskar även henne 100%. Detta är någonting alla föräldrar kan relatera till. På samma sätt kan exempelvis min son känna sig som 100% bosnisk och 100% svensk – helt upp till honom. Det är också viktigt att vi lär våra barn att de har rätt till sin identitet oavsett hur de känner innerst inne i sitt hjärta. Att deras känsla av att identifiera som som vadsomhelst aldrig får villkoras eller begränsas av någon annan. “

Ett självspelande piano i moll

“Ett talande fenomen – som också är en tragedi – är att många barn med utländsk bakgrund som är födda i Sverige pratar om sig själv som invandrare. Det i kombination med de låga förväntningarnas rasism – där exempelvis våra förortsungdomar inte stimuleras tillräckligt för att de ändå anses ha bara låga ambitioner – kan få förödande effekter på våra barns förutsättningar i livet. Här har vi som vuxna ett ansvar att stötta våra barn i deras demokratiska rättighet att få bejaka sin svenskhet OCH sitt ursprung via sina föräldrar utan att någon annan ska få sätta villkoren för detta. I ett samhälle där vithetsnormen och rasismen är så dominerande kan det vara lättare sagt än gjort. Och det innebär att vi måste kämpa ännu hårdare. 

Dels kan det handla om att vi föräldrar själva vågar bejaka vårt ursprung. Prata med varandra på modersmål hemma. Exponera barnen för människor, konst, musik och litteratur där deras kulturella och etniska identitet kan spegla sig i en djupare och bredare bild av var de kommer ifrån. Men för att hjälpa dem bygga starka band till sitt nya hemland behöver vi också försöka hitta beröringspunkter och likheter som kan guida våra barn och unga vidare i deras identitetsskapandeprocess. Ett bra exempel som jag återvänder till ofta är livskamp – att deras föräldrars livskamp kanske har många gemensamma nämnare med exempelvis den svenska klasskampen och arbetarrörelsen. När jag läser Moa Martinsons självbiografiska böcker om hennes uppväxt i fattigdom i ett Norrköping under tidigt 1900-tal ser jag min mamma och hennes kamp för att mot alla odds säkra ett värdigt liv för mig. I Moas frånvarande far ser jag min frånvarande far. Moas öde har speglat mitt eget och därigenom har det hjälpt mig bejaka min svenskhet, utan att jag har behövt ta hänsyn till omgivningens förväntningar på hur svensk jag kan och/eller bör vara.”

Synliggör och gläds åt olikheterna

“Barn gör som vi gör. Omfamna olikheterna! Gläds åt dem. Jag föreläser mycket om inkludering i samhället – och då framförallt inom olika organisationer – men det viktigaste inkluderingsarbetet börjar redan hemma. I vårt hem har vi exempelvis en del bosnisk barnlitteratur. Sedan har vi böcker från andra kulturer och andra delar av världen- en del på bosniska och en del på svenska. Vi synliggör olikheterna och pratar om dem som någonting utvecklande och eftersträvansvärt.”