”Att börja ett nytt liv någon annanstans är väldigt skrämmande. Det är skrämmande att byta land, men också väldigt skrämmande att stanna.”

När kriget tog ifrån Maryna och hennes familj tryggheten återstod bara ett val: att lämna allt de byggt upp för att ge sina barn en trygg framtid. I Sverige har de funnit gemenskap och hopp, men lever fortfarande med ovissheten om vad som väntar. Det här är berättelsen om en mammas kamp för att skydda sina barn – och om hur medmänsklighet kan bli en livlina när allt annat faller samman.

Vi möts utanför hennes barns skola en solig vårdag. I vagnen sitter Mark, drygt ett år. Maryna ler och säger att han, trots att han är yngst, har haft lättast att anpassa sig till livet i Sverige. Maryna är ögonläkare från Tjernihiv i Ukraina. Tillsammans med sin man och deras tre barn kom hon till Sverige i juni 2025. De bor i ett litet hus söder om Stockholm och lever med tillfälligt skydd fram till 2027. Hon beskriver en vardag präglad av både tacksamhet och osäkerhet:
”Ärligt talat vet vi inte vad som händer i framtiden. År 2027 kanske folk säger ’hej då’ till oss och vi måste lämna Sverige.”

Maryna understryker att både hon och hennes man vill arbeta och försörja sin familj själva – men verkligheten sätter hinder. ”De vill att vi ska arbeta, men med tre barn och utan språk är det svårt.”  Maryna betonar att barnens behov måste komma först: ”Vi försöker göra vad vi kan, men med tre barn är det svårt. Barnen behöver en stark grund.”

Språket är avgörande. Både hon och hennes man studerar svenska och försöker bygga en framtid. Men vägen dit är lång.

Gemenskapen i Svenska med babys verksamhet har blivit en viktig kraft i vardagen: ”Vi känner oss så stöttade! Vi pratar med varandra, människor delar med sig. Man förstår att man inte är ensam.” Om jag sitter hemma med mitt barn är det väldigt svårt. De här mötena ger mig energi och hjälper mig mycket.” Hon citerar ett ukrainskt ordspråk: ”Ett problem delat i två blir mindre, glädje delad i två blir mycket större.”
Och lägger till  ”Det är medmänskligheten vi får som är det viktiga. För min familj är det så viktigt att vi har människor som bryr sig om oss och hjälper oss.”

Barnen började snabbt i svensk skola, utan längre introduktion. Det var svårt, särskilt för sonen. Men de fann andra sätt att kommunicera. I dag talar de svenska och trivs i Sverige. Samtidigt bär de med sig krigets erfarenheter. När de tänker på Ukraina tänker de på drönare, bomber och larm – och de vill inte leva så.

Maryna berättar om krigsutbrottet i februari 2022 som en total chock. Familjen splittrades tillfälligt när dottern var hos morföräldrarna. Sonen blev vittne till explosioner och kriget. När deras hem inte var säkert sökte de skydd på regionsjukhuset i Tjernihiv, men inte heller där var de säkra.

Till slut tvingades de lämna staden via en farlig flyktväg: ”Man är inte rädd för sig själv utan för sitt barn. Man vet inte vad som är det rätta.”

Kriget förändrade allt, men gav också nya perspektiv: ”Vi kan inte ha depression, vi har barn. Vi tänkte bara på barnens behov. När man tänker på någon annan har man inte depression. Man är rädd, man vet inte vad som händer i framtiden, men man är aktiv.”

Efter en tid återvände de för att återförenas med dottern, men faran fortsatte. När en drönare slog ner nära huset sommaren 2025 tog de det avgörande beslutet att lämna Ukraina.

”I Ukraina har vi bra utbildning och ekonomi, men ingen säkerhet.” Och till sist: ”För våra barn bestämde vi oss. Våra barn har inget val – de är beroende av våra beslut.”

Maryna, Deltagare på TIA (Tidiga insatser för asylsökande) på Svenska med baby