Efter två år i krigets Ukraina tog Olekandra Stepanenko, 31, ett av sitt livs svåraste beslut. Hon lämnade sitt hem och sitt arbete för att börja om i Sverige, höggravid och på jakt efter säkerhet. Nu, med sin tre månader gamla dotter Sofia, ser hon tillbaka på resan som förändrade allt.

När Olexandra anlände till Sverige i maj 2024 var hon gravid i sjunde månaden. Med ett krig i ryggen klev hon av planet med en enda tanke: att ge sitt barn ett bättre liv.
”Jag ville ha ett normalt och tryggt liv. När jag blev gravid förstod jag att det var dags att lämna,” säger hon.

Hemma i Kharkiv hade hon tjänstgjort i de ukrainska väpnade styrkorna sedan 2020. Först under den gemensamma insatsstyrkan, senare som soldat vid frontlinjen i Donetsk och Kharkiv oblast. När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion 2022 blev vardagen i uniform intensiv.
”Jag är stolt över att jag gjorde min del, men när jag väntade barn var det dags att tänka om. Jag ville ge min dotter något annat, ett tryggt liv där vi inte behöver vara rädda.”

Från krig till trygghet

Tiden i Sverige har inte varit utan utmaningar, men det har samtidigt gett Olexandra och hennes dotter något hon länge saknat: lugn. Tillsammans med sin mamma, som kommit till Sverige tidigare, två hundar och familjens katter, som också kom med från Ukraina, bor de på Ljusterö, en liten ö i Stockholms skärgård.
”Att hitta bostad med djur är svårt, men jag kan inte tänka mig att lämna dem. De är en del av familjen,” säger hon bestämt.

Att vara höggravid i ett nytt land var en utmaning, men Olexandra tog sig an det metodiskt. Hon besökte flera förlossningssjukhus och valde Södersjukhuset, trots att det låg långt från hemmet. Hon fick hjälp av en ukrainsk doula genom ett program för migranter.
”Doulan och förlossningspersonalen var fantastiska. De gjorde allt för att jag skulle känna mig trygg,” säger hon.

Men det blev inte helt smärtfritt. Efter tre misslyckade försök med epidural drabbades hon av komplikationer som gjorde det svårt att amma.
”Det var en tuff period, men jag är så tacksam för mina svenska grannar och vården som hjälpte mig. Här känner man att man aldrig är helt ensam,” säger hon.

”Här förstår jag att jag inte är ensam”

Olexandra har hittat styrka i gemenskapen med andra småbarnsföräldrar. Svenska med baby, Röda Korset och öppna förskolor har blivit viktiga mötesplatser.
”I början trodde jag att jag var ensam om att kämpa, medan alla andra satt på caféer och njöt av livet med sina bebisar. Men här träffar jag föräldrar som går igenom liknande saker. Vi kan dela erfarenheter och tipsa varandra. Det betyder jättemycket,” säger hon.

Svenska med babys projekt Зустріч трьох поколінь, där nyanlända föräldrar och deras små barn träffar svensktalande seniorer, har också varit en positiv upplevelse.
”Det är så avslappnat att prata med äldre personer. De dömer till exempel inte mina språkliga misstag och delar gärna med sig av svenska traditioner. Det är en jättebra möjlighet att lära mig mer om livet här.”

Drömmar för framtiden

Trots att vardagen i Sverige har sina utmaningar, ser Olexandra ljust på framtiden. Hon pluggar SFI och försöker lära sig så mycket hon kan om Sverige. Hon drömmer om att ge sin dotter ett eget rum – något hon själv aldrig hade som barn – och en trygg uppväxt utan rädsla.
”Att arbeta är viktigt för mig. Jag vill inte leva på bidrag, jag vill kunna bidra och känna stolthet. Att visa min dotter att vi kan bygga ett bra liv tillsammans är det viktigaste för mig.”

Hon saknar sina nära vänner i Ukraina. Men här i Sverige har hon fått något annat: säkerhet och möjligheten att börja om.
”Här kan vi leva ett kvalitativt liv, inte bara överleva. Det är jag evigt tacksam för.”

När Olexandra ser på sin dotter, som nyfiket spanar på världen från sin filt, är hon övertygad om en sak. ”Jag gjorde rätt val. Jag vill ge henne trygghet och frihet. Och här, i Sverige, tror jag att vi har hittat det.”