När hela världen tittar på, lever jag med kriget i hjärtat.

Nashua är 44 år gammal och har bott i Sverige sedan 1990, nästan hela livet och känner sig hemma i Sverige, samtidigt som hon också är palestinier. Hon är utbildad redovisningsekonom och arbetar idag på organisationen Svenska med baby som projektledare.

– Kärleken tog mig till Stockholm. Vi gifte oss och under min föräldraledighet med mitt första barn flyttade jag till Stockholm. Jag var helt ny i Stockholm och kände en stor isolering trots att jag är väldigt etablerad och har språket. Då började jag kolla hur jag kunde engagera mig med min dotter för att lära känna människor. Så kom jag i kontakt med Svenska med baby och började då direkt som gruppledare.

Nashua är född i ett palestinskt flyktingläger i Syrien – Yarmuk – en plats som existerar till namnet men som efter kriget i Syrien i stort sett är övergiven.

”Det är mitt folk”

När den israeliska regeringen nyligen började tillåta begränsade hjälpsändningar till Gaza igen, blev det en smärtsam påminnelse för Nashua om det mänskliga lidandet.

– Fruktansvärt att det först nu släpper in det. Folk dör där. Precis innan vår intervju kom min svägerska till mig, gråtande. Jag tänkte att jag inte också skulle börja gråta nu, men nu gör jag det. Min svägerska behövde ventilera – hennes mamma och syskon bor i Gaza, hennes syster har flytt från tält till tält med hennes skadade man och 2 små barn – och nu först släpper Netanyahu igenom hjälpsändningar, när folk så länge har svultit, detta har pågått så länge. Det kommer så sent! Så sent. Ibland är man så maktlös, man vet inte ens hur man ska tänka längre.

– Jag är palestinier, och Gaza är inte bara en plats på kartan för mig. Det är min familj, mina vänner, människor jag känner personligen. Jag pratar inte bara om det mänskliga lidandet på distans – det är smärta jag ser med egna ögon, hör i varje samtal, varje meddelande. Det är mitt folk. Det rör oss alla vi palestinier. Folk som mister sina närstående.

Trots att hon lever i Sverige, beskriver Nashua känslan av att befinna sig mitt i konflikten.

– Jag är i krig, fast att jag är i trygghet. Förut hade jag alltid nyheterna på, men nu på grund av att vår TV gått sönder har det naturligt blivit mindre. Men jag vill veta vad som händer. Jag tar del av nyheterna på andra sätt. Jag vill se, även om det är otroligt jobbigt att titta. Min erfarenhet är ändå att svensk media inte visar det fruktansvärda.

En vardag med inre konflikt

Att leva i trygghet i Sverige samtidigt som ens folk lever under konstant hot skapar starka känslor hos Nashua.

– Jag och min familj har inte upplevt krig men jag ser varje palestinier som en del av min familj, varje barn som förlorat sina föräldrar i kriget som mitt eget, och varje mamma som miste sitt barn, det känns som att det kunde varit jag. Jag har många omkring mig som familj, vänner och släktningar som har nära och kära i Gaza. För dem är kriget inte bara en

nyhet på TV, det är något som påverkar deras vardag. Det är svårt att leva ett normalt liv, att ta hand om sina barn, gå till jobbet och försöka skratta samtidigt som man har krig inombords. Ofta kommer skuldkänslorna att jag är i säkerhet medan mitt folk försöker överleva dagen. Men trots all smärta ser jag en otrolig styrka i människorna som har förlorat någon närstående. Föräldrar som kämpar för att hålla ihop, som ändå försöker skapa en trygg vardag för sina barn mitt i all oro. Det ger mig kraft och styrka. Kriget har fått mig att uppskatta allt jag har. Jag är tacksam för tryggheten, mitt hem, mina barns skratt, maten på bordet och jag försöker lära mina barn att göra samma sak – att uppskatta varje liten sak i livet.

“Det som sker är ett folkmord”

När Nashua får frågan om hur hon skulle beskriva det som sker i Gaza idag, är orden tunga och direkta:

– Eh, folkmord. Familjer som utplånas, barn mördas, hem förstörs. Maktlöshet att inte kunna göra något. Sorg och ilska. Att ingen i världen gör någonting. Att alla är tysta över det som händer – både i Sverige och i världen. Det som stör mig mest är att Israel ockuperar hem, mark – allt – och att de påstår sig försvara sig, samtidigt som man bombar sjukhus och barn, är ofattbart. Mer än 14 500 barn har mördats i Gaza hittills. Var finns mänskligheten?

En framtid byggd av folket

Nashua drömmer om en framtid där palestinier får återvända och återuppbygga sina hem – utan yttre villkor.

– Om jag får drömma, får folk återvända till sina hem. Men inte av hjälp från Trump eller israelerna, utan folket behöver bygga upp själva. Även om det varit mycket blod som spillts, så är palestinier bra på att gå vidare. De kommer att bygga upp det finare än förr och kämpa och bo kvar där.

Tvångsförflyttningarna ser hon som en del i en större plan – men hon tror på det palestinska folkets vilja att stanna.

– Det är inte förvånande, målet är ju att rensa Gazaborna. Men jag litar på det palestinska folket – jag tror inte många kommer att vilja lämna sitt land. Även om folk är jättetrötta och ledsna. Men palestinier älskar sitt land. Skulle de ge upp, hade de gjort det för längesen.

Nyckeln till hoppet

Trots att hon aldrig bott i Palestina, bär Nashua på en konkret symbol för drömmen om återvändo.

– Absolut. Hemma i Syrien har vi fortfarande en nyckel som mina farföräldrar fick när de 1948 fick lämna sina hem. Med tanken på att återvända någon gång behölls nyckeln. Den finns kvar. En vacker dag kommer vi att återvända. Om inte jag – så mina barn.

– Nyckeln är väldigt stor, de hade större dörrar. Som till en stor trädörr. Det är många palestinier i Syrien, de äldre damerna där från Palestina har alla sina nycklar kvar – med tanke på att de ska kunna återvända. Och kanske är hon en av dem som får återvända.

Nashua avslutar med att återknyta till sitt arbete.

– Genom mitt arbete på Svenska med baby ser jag hur viktigt det är att skapa trygga rum för människor. Platser där vi kan lyssna, prata, stötta varandra. För smärtan ska inte behöva bäras ensam. Att vi pratar och har kärlek till varandra – alla. Den arenan för människor betyder mycket för mig.